elins elegi

Tack och bock för alla grattishälsningar! Jag tog mig en powernap med Mattias på min ena sida och Viktor på den andra innan vi satte igång med middagslagning, tvätt och att hämta Mio på dagis. Jag hann även skriva ihop någon sorts förlossningsberättelse för den som tycker att det där med förlossningar är lika häftigt att läsa om som jag själv tycker. Kan inte låta bli att lägga ut lite bilder också...

Vaknade vid 03.30-tiden söndagen den 11 januari, i v 42+0, dvs 14 dagar över tiden, och som vanligt så innebar varje nattligt uppvaknande ännu ett toabesök. Sittandes på toaletten fick jag en sammandragning som gjorde ondare än de tidigare och som än en gång fick mig att hoppas på att förlossningen startat, och till skillnad från de många veckor av tillfällen då hoppen varje gång slocknat så fortsatte istället dessa mer smärtsamma sammandragningar när jag efter ett glas blåbärssoppa gick till sängs igen och försökte somna om.
Efter nästan en timme, vid 04.15, hade jag andats mig igenom fyra-fem allt starkare värkar i sängen och klockade dem till elva och nio minuters mellanrum. Varvade sedan mer och mer smärtsamma värkar med toabesök och försök till att somna om fram till strax före 06.00 då jag i färd med att hälla upp ännu ett glas blåbärssoppa råkade väcka Mattias som undrade vad jag gjorde och jag hoppfullt svarade att "han kommer nog idag". Mattias följde med mig in i duschen och sittandes på varsin plastutestol så började mina värkar komma allt tätare. Vi åt sedan frukost och Mattias ställde i ordning både juice och rostade mackor och jag klockade sedan värkar kl 06.27 och 06.30 innan jag ringde till förlossningen och berättade att jag tänkte komma in.
Kl 06.50 var Mattias och hämtade bilen medan jag, sittandes på toaletten (fråga mig inte varför men även när jag väntade Mio så tyckte jag att värkarna var aningen lättare att härda ut när jag satt där), borstade tänderna så fick jag en värk som slutade i en krystärk och som helt ställde in mig på att "faan, vi kommer inte att hinna in!". Jag tog tag i första bästa handduk, tryckte upp den mellan benen och tog mig till sängen med tanken att ringa ambulans och föda hemma i sängen. Där gick sedan vattnet. Mattias hjälpte mig på med kläder och fortfarande med handduken mellan benen så tog vi oss sedan ut i bilen och på vägen till sjukhuset hade jag värkar, både vanliga och krystvärkar som jag försökte att inte ge efter för, i så gott som varje rondell. Under färden ringde jag även förlossningen igen och förklarade att jag skulle behöva bår upp till avdelningen och när vi efter en snabb färd kom fram så stod de där snällt och väntade. Fick hjälp av både Mattias och personal att ta mig ut ur bilen, upp på båren och uppe på förlossningen över till den "riktiga" förlossningssängen.
Fick av mig byxorna och efter två krystvärkar där i sängen och en snabb bön efter lokalbedövning (som förstås inte hanns med) så var huvudet ute. Där började dramatiken då det visade sig att han hade navelsträngen ett hårt varv runt halsen, men jag förstod, och har nog ännu inte förstått, hur pass allvarligt läget var och istället för att vänta så tog jag i och krystade ut resten av kroppen medan barnmorskan och undersköterskan väntade på den tredje personal som de larmat efter för att försöka klippa av navelsträngen. Väl ute, kl 07.15, konstaterades att allt ändå gått bra och efter att personalen gjort en snabb koll av andning och så på bebisen och jag hunnit få av mig den egna tröja som jag fortfarande hade på mig, fick jag upp honom på mitt bröst.
Några pussar och glada telefonsamtal, mms och sms senare så fick vi skåla i champagne, dricka te/kaffe och äta smörgåsar medan barnmorskan tvättade och mätte upp bebisen till 4150g, 51 cm och 37 i huvudomfång, precis som jag gissat så var han lite mindre än Mio (förutom huvudomfånget som var detsamma). Full av energi och glad och lycklig över att allt gått både snabbt och bra (och fortfarande lite chockad över hur nära det faktiskt var att han skulle ha fötts i bilen) så fick jag gå och duscha medan Mattias matade honom med det första målet mjölkersättning innan vi sedan fick flytta över till BB, drygt två timmar efter vår tiominutersförlossning, som i sin tur skedde knappt fyra timmar efter att jag börjat ana att det kanske faktiskt var på gång (jag som nästan gett upp hoppet om att det alls skulle starta på naturlig väg).

Efter att ha stött och blött namnet "Nilas" ett tag så enades vi om att välja åt honom ett vanligare namn så vad som växte i mig var nog helt enkelt en liten "Viktor" (fast riktigt 100 är vi inte med det heller - än).