elins elegi

Jag är inte gravid och har inte druckit kaffe sedan 10-tiden, ändå drabbad och lite för lat för att leta fram de Novalucol som återstår sedan tiden med Viktor på insidan. Men men, jag är i övrigt ganska nöjd med tillvaron just nu. Satt och läste på förmiddagen medan Mio, Mattias och Viktor i sin vagn var i blickfånget både i pulkbacken och städandes ut ur "garaget". Gemensam lunch, en promenad för min del och sedan dess har jag redigerat ett grupparbete och skrivit en sommarjobbsansökan. Antar att det är få förunnat med ett sabbatsår då hela familjen kan vara relativt lediga och bara vara. Däremot tror jag att det är viktigt att vi vet att det är ett år och inte för evigt utan att vi ska njuta så gott vi kan av denna tid och sedan längta efter att dra igång vardagslivet med arbeten och social gemenskap igen, i denna hittills okända byggd.

Än har vi inte gått varandra på nerverna nämnvärt och mitt plugg har heller inte blivit lidande. Mio blir bättre och bättre på att "respektera" att jag "jobbar" och ingen egentlig lappsjuka har heller trängt sig på hos någon av oss vad det verkar. Fast nog har jag sett fram emot morgondagens stadsresa ett tag; semmelfika, storhandling, inhandling av taklister till köket och det egentliga ärendet - efterkontroll på MVC. Mio ska få gå på dagis som han frågar efter nästan varje dag och sedan vara med farmor och farfar.

Imorse hade jag förresten bara 7 hg kvar till idealvikten som jag hela tiden hoppats kunna nå innan födelsedagen om 2,5 veckor (har önskat mig pengar/presentkort till nya jeans av min kära). Blir knappast  vackrare men åtminstone lättare när jag dagen till ära säckar omkring i mina mysbyxor... Vägrar sluta bry mig om hur jag ser ut eller luktar bara för att jag inte träffar andra än de närmsta (för det är verkligen inte så "bara") men idag har jag gjort ett undantag.

Nu vaknade Viktor, ensam mitt i stora dubbelsängen.