elins elegi

Inte ens de futtiga sparkarna kan riktigt övertyga mig om att så inte är ett tänkbart scenario. Jag har gått ner ännu lite till i vikt, visserligen handlar det om hekton men är inte det ett arrgument för cancer så säg!? Min feta diet borde väl ändå leda till motsatsen? Redan då bara mensen var sen och jag inte kände av några andra symtom så skämtade jag om att det kanske var något annat "fel" och det främsta skälet till att jag återfått tankarna idag beror nog på hur mager och knölig min sammandragna mage ser ut när jag ligger ner (även om väl sammandragningar borde vara ett bevis på graviditet och inget annat...). Jag hoppas att ultraljudet om mindre än två veckor kan få mig att lugna mig, fast helst vill jag att Mattias ska känna av mina vibbar och ringa precis NU för att lugna mig.

Den del av mig som dock fortfarande sätter sin röst på graviditet (för vore jag helt övertygad om cancern så skulle jag väl begett mig till akuten istället för att börja blogga) tackar iaf snällt syster Klara som skickat Mio ännu oöppnade födelsedagspresenter och en present till mig innehållande whitemuskprodukter (från The Body Shop), perfekta att spara och ta med till BB för den där första, underbara duschen efter genomförd förlossning. Tack!

Det är ingen hemlighet att vi hoppas att bebisen ska vilja visa upp sitt kön för oss på ultraljudet, precis som vi visste att Mio var just en liten Mio och kunde lägga klänningsplanerna och namnförslag som Ronja på hyllan efter det. Ännu har vi inga direkta förnamnsförslag men mellannamnen för en pojke skulle iaf kunna bli Olov Jonathan och Lisa, Astrid eller Ingrid och Johanna för en flicka. Isola som förnamn har vi sorterat bort sedan jag insåg att det är tre stavelser för jag vill helst ge ett förnamn med två så att det harmoniserar med Mio och är enkelt att ropa.

Nu ska jag ringa och terrorisera min älskade för vibbarna tycks inte ha nått fram genom det regniga landskapet och de tretton milen...