Om att mobba och mobbas
Monas föreläsning om mobbing gjorde mig rädd. För hur ska lilla jag kunna skydda mitt älskade barn mot allt ont här i världen. Tror inte att jag är varken först eller sist med att tänka den tanken...
Jag har alltid varit svag. Mottaglig för glåpord och lätt att trycka ner. Fast som Mona sa; "vem kom först, hönan eller ägget" - blev jag mobbad för att jag var svag eller blev jag svag för att jag mobbades?
Än idag är jag inte den som vågar säga ifrån. Inte ens till mina nära vänner törs jag erkänna att jag ibland blir sur för att de utan ursäkt dyker upp långt efter den tid vi bestämt att ses eller liknande. Hur ska då lilla jag våga vara stor och modig och säga ifrån om någon ger sig på mitt barn? Jag hoppas, hoppas, hoppas att om den dagen kommer så finns det instinktivt i mig ändå för jag vill ju bara hålla honom hårt och sjasa bort det onda.
Det jag vill lära Mio är framförallt att jag finns där för allt, att han alltid ska känna att han vågar prata med mig om allt. Det mesta är lättare att dela med någon.
För berättar man inte om mobbing och utanförskap för någon så finns det ju ingen som kan hjälpa en. Inte kan man själv säga ifrån när ingen längre pratar med en och man själv är nedtryckt långt under gruset som skorna står på.
Av egen erfarenhet vet jag att det blir så mycket skönare att ha någon att dela allt med, även om det i mitt fall inte varit familj i första hand. Så misslyckas jag i mitt budskap till Mio så hoppas jag åtminstone att han i svåra situationer finner någon annan att prata med.
Alla ska ju vara precis lika mycket värda, långa, korta, smala, tjocka, vita, svarta, handikappade, homosexuella... Att vara något av ovanstående är ingen ursäkt för att bli mobbad för som Mona sa, "alla kan mobbas men alla blir inte mobbare". Blir min son en mobbare så ska inte jag vara den som står och tittar på. Det har alltför många redan gjort!
Jag har alltid varit svag. Mottaglig för glåpord och lätt att trycka ner. Fast som Mona sa; "vem kom först, hönan eller ägget" - blev jag mobbad för att jag var svag eller blev jag svag för att jag mobbades?
Än idag är jag inte den som vågar säga ifrån. Inte ens till mina nära vänner törs jag erkänna att jag ibland blir sur för att de utan ursäkt dyker upp långt efter den tid vi bestämt att ses eller liknande. Hur ska då lilla jag våga vara stor och modig och säga ifrån om någon ger sig på mitt barn? Jag hoppas, hoppas, hoppas att om den dagen kommer så finns det instinktivt i mig ändå för jag vill ju bara hålla honom hårt och sjasa bort det onda.
Det jag vill lära Mio är framförallt att jag finns där för allt, att han alltid ska känna att han vågar prata med mig om allt. Det mesta är lättare att dela med någon.
För berättar man inte om mobbing och utanförskap för någon så finns det ju ingen som kan hjälpa en. Inte kan man själv säga ifrån när ingen längre pratar med en och man själv är nedtryckt långt under gruset som skorna står på.
Av egen erfarenhet vet jag att det blir så mycket skönare att ha någon att dela allt med, även om det i mitt fall inte varit familj i första hand. Så misslyckas jag i mitt budskap till Mio så hoppas jag åtminstone att han i svåra situationer finner någon annan att prata med.
Alla ska ju vara precis lika mycket värda, långa, korta, smala, tjocka, vita, svarta, handikappade, homosexuella... Att vara något av ovanstående är ingen ursäkt för att bli mobbad för som Mona sa, "alla kan mobbas men alla blir inte mobbare". Blir min son en mobbare så ska inte jag vara den som står och tittar på. Det har alltför många redan gjort!
Kommentarer
Trackback
