elins elegi

Vi var på bio igår, ♥ och jag. Första gången sedan nångång i mellandagarna i fjol. Joel ställde upp som barnvakt och jag ville se Leo (Josef Fares nya) så sagt och gjort. Ur nöjes- och underhållssynpunkt var den värdelös och allt blod fick mig att må illa, så det blev mycket godis kvar tills nu... Men buskapet om hur våld föder våld gick verkligen fram, tänk så lätt allt faktiskt kan ta slut av att någon annan bara är ute för att jävlas.

På väg hem skulle Mattias backa ut bilen uppe vid Tursibyrån och eftersom bakrutan var så frostig tittade han genom dörren, stängde sedan den och fick dörrhandtaget i näven. Så nu har jag (vi) en bil där förardörren inte går att öppna inifrån och passagerardörren inte går att öppna överhuvudtaget (fast när bilen blir varmare så ska det nog gå att låsa upp den från insidan iaf...). Dags att byta bil kanske...  Sådana gånger är det inte det bästa att vara en fattig student.

I bio-tidningen (från Expressen) fanns denna bild på mamman Cindy Crafford som jag syftat på i rubriken.


Nog om vår luciavaka, för idag är det ju lucia på riktigt och med en 17-månaders är det klart att det ska firas! Först blev det luciatåg med tillhörande fika på dagis. Mio var en sådär söt pepparkaka som bara han kan (med fastknuten hatt) och så länge han satt i personalens knä och inte såg oss så gick det bra. Sedan fick han syn på sin pappa och lämnade snabbt de övriga... Fikat var gott, Joel lämnades på skolan och vi for vidare till Nylunds där det inte blev så mycket till sång men Pepparkakan (Mio) fick ett flertal ätbara pepparkakor och för vi vuxna blev det både glögg och chokladpraliner!

     

Med lite "otur" väntar ännu en fika på Törners i eftermiddag... fast med Meena denna gång. De har fått till det riktigt snyggt där nere, mycket mörkbrunt och vad kan väl passa bättre?!