elins elegi

Lasse Lindh min andre älskare spelar på tutti fruttiscenen imorgon kväll och lyrisk som få tänkte jag förstås vara en av de som står utanför och njuter. Men att de lagt honom som siste man ut förstod jag först idag och att som småbarnsmamma smita ut vid midnatt för några ljuva textrader att sedan komma hem och somna gott till igen blir nu en dröm jag släcker. Håller till godo med hans skivor men fördömmer i det tysta yranprogrammets fabrikanter! Säger sedan emot mig själv och betalar glatt 440 sek till samma fabrikanter för att på lördag kväll få roa mig med älskare nr 1, några cider och The Ark. Kankse får jag också återse delar av mitt forna liv i form av old friends.

Men jag är inte den som sitter inne och deppar för det. I ett försök att ta igen mig efter förra veckans pms så har jag färgat håret mörkt igen, trots att en hel sommarmånad ännu återstår, men tänk att så lite kan göra hela livet acceptabelt igen!

Om bara en vecka kommer vi att vara utflyttade ur det somför bara ett halvår sedan var vår största lycka - vårt radhus. Om en vecka kommer bara den tråkiga städningen att återstå och vi kommer att svära både högt och tyst över att vi inte bestämde oss för att köpa Hansan några månader tidigare så att vi aldrig behövt dra på oss så många kvadrat att städa! Fast det är klart, de månader som vi trivdes så trivdes vi ju riktigt ordentligt...

Ändå känns det lite smålyxigt att likt rika kändisar kunna stoltsera med flera bostäder framöver! Även om det ena är en alldeles för trång lägenhet och det andra en relativt obebolig före detta jordbruksfastighet. Att kalla oss rika vore också ett hån med tanke på att vi levt utan internetbank den senaste månaden, fast jag trodde aldrig att vi var så dåliga på att hålla koll ändå!

Nu när vi är hemma igen borde jag ta mig ett ryck och kolla upp både csn och rehab-utbildningen ordentligt (kurslitteratur) men jag törs inte riktigt. Jag har ju haft mitt trygga hemmaliv i ett år nu och även om jag brinner av iver över att komma ut i samhället igen och verkligen göra något så känns det ju så otryggt... Tids nog samlar jag nog på mig modet som krävs, hoppas jag.

Lite från den sista härliga semestertiden kommer här, med start i Idre;

  Mio fick prova "jönnbrö" för första gången och sedan gick vi på cykeluppvisning och Mio somnade sött! Uppvisningen gick ut på att cyklisterna skulle hoppa snyggt ner i "kvålpkönna" (valpsjön, fast som bara är en liten tjärn). 

     Trollstigen på Nipfjället där bilen automatiskt börjar rulla uppför när man stannat den, ett fenomen som Mattias gång på gång försökt överlista...


Amazonen som jag körde några varv med under crousingen (eftersom vi själva inte hade någon besiktad veteranSaab att ställa upp med i år). I bakgrunden "farbror" Lennarts DeSoto. 

    
Pappa med sin finaste tröja, vår värmländska, härliga fanclub (i år 10st) som vi i år enbart festade med och slutligen Lasse Stefanz som jag och min älskling dansade gott till under kvällens slutskede. En kanonkväll men som tyvärr innehöll några regndroppar för mycket. Träffade faktiskt en gammal granne också, eleven years ago...

Tiden går fort när man har roligt, snart har de sålt farmors hus också och det enda av vårt Idre som återstår är stugan i Sätern. 

   Min svägerska Katarina och Mios "kusin" Kojak i Sälen där bland annat Vasaloppsstarten fick sig en titt.

 Väl hemma igen (Böle) provkörde Mattias och Mio Ockelbon som jag sedan skulle hjälpa Mattias att köra in på "fåsbotten" och som slutade lite för tvärt mot väggen tvärs över... Men både skotern och jag klarade oss utan synbara skador!



Slutligen så har Mattias också fått igång en av sina crossar och Mio har invigt sin badpool - om än inomhus då vi ännu inte har vattnet färdigdraget till vårt kära hus.



Sitter nu och väntar på att mamma ska ringa så att vi kan bestämma träff på stan senare idag!

Kände bara att jag måste skriva av mig någonstans! Mio går, hela tiden, över trösklar, böjer sig ner och tar upp saker och reser sig utan handhjälp igen, går vidare... Stolt moder har uttryckt sin åsikt!

För övrigt har vi kommit hem från Idre/Sälen (ska lägga ut bilder efter helgen) och hunnit med två nätter i Böle. Är nu i stan igen för att köra "hem" det sista som ska till huset, borde väl eg hjälpa till att lasta in i bilen just nu...

Mattias har fått två crossar/motorcyklar, en Ockelbo-skoter (även om den fortf tillhör min pappa i lagens mening) och två skoterkälkar. Mio har fått en gungställning och jag en trasig ytterdörr, nog nämnt om det haha! Jag tror att den förstnämnda känner sig lyckligast... Måste köpa en bebisgunga till Mio.

Åter till packningen.

Om man bara hade haft (tagit) sig tid att sitta ner och njuta av den. Som Mattias sa igår så är semester och pension ganska lika för att man bara får mer att göra då än i vanliga fall... Jag undrade om tidsbegränsningen (att semestern tar slut, för som pensionär vet man ju aldrig hur mycket tid man har kvar) är en för- eller nackdel men jag minns inte vad han svarade.

Jag har kommit in på rehabliteringsvetenskapsprogrammet på universitetet här i Östersund. Det var mitt tredjehandval, det första har jag tackat nej till och till sjuksjöterskelinjen på heltid här i Östersund (förstahandsvalet var på distans med sammankomster i Dalarna) ligger jag som 54:e reserv, men jag tror att jag hoppas mest på den ändå...

Rehabliteringsvetenskapsutbildningen verkar lite lik arbetsterapeututbildningen som jag gärna hade hakat på om jag kännt att det vore ok att flytta någon annanstans, vilket jag inte tycker så då är det förstås ett + att de känns lite lika. Andra plus är att den ges här (men med sammankomster även i Sundsvall vilket inte gör något eftersom vårt hus ligger mer än halvvägs dit) så att jag förhoppningsvis får en klass där de flesta andra också bor i närheten. Det enda som egentligen gnager är att jag inte kommer att bli något annat än rehabliteringsvetare när jag är färdig... Sjuksköterska är ju åtminstone något som folk vet vad det är! Fast å andra sidan så kan en rehabliteringsvetare jobba inom lite av varje medan en sjuksköterska mest jobbar på sjukhus/hälsocentral eller äldreboende. Jag brukar inte vara en velare så jag tror att jag ska förlita mig på hoppet och att det blir till det bästa till sist!

Annars bor vi just nu mitt i ruinerna av det som en gång var vårt älskade hem. Inga gardiner, nästan inga krukväxter, inga tavlor eller skåp fulla av porslin men istället kartonger och sopsäckar överallt! Stackars Mattias som tänkte sig att "ett lass med bil och släpvagn borde räcka"! Vi har det vi gör nästa vecka, och sedan är det bara att börja om igen... Skönt att Idre väntar med semster i form av Björn Rosenström (även om vi i bästa fall bara tänkt tjuvlyssna), barnvakt, crousing, dans till Lasse Stefanz, släktmiddag, lite alkohol och ett återseende av en vän jag lärde känna för 16 år sedan!
Trist bara att Bertil inte beslöt sig för att följa med, färden hade känts lättare i hans Peugeot.

Mio mår bättre idag och vårt sista besök på babyöppet gav oss vetskapen om att han numera passerat 10-kilosgränsen, och gott kaffe förstås... På banken fick Mio sedan en svart (jag fick välja) spargris och snart kommer Anna och Kristoffer så att vi finally kan sätta i oss det sista av födelsedagstårtan!

Det blev långt det här...

 

Radhuset, Torvalla, Östersund. Längtan efter något större.

I mitten bland alla måsten och tvätthögar som ska tas itu innan fredag då den riktiga semestern (Idre/Sälen) nalkas.
Om flytten ändå varit överstökad och dagarna i Böle inte redan slut...

Lite bilder från veckorna som varit iaf.

                

---

Om mindre än fyra timmar är det ett år sedan vattnet gick, förlossningen startade och Mio sex timmar senare dök upp. Nästan så jag funderar på att ställa klockan, 02.53, men bara nästan.
Min största kärlek.
Det finns inga ord.