Sunshine, lovely sunshine!
Om man bara hade haft (tagit) sig tid att sitta ner och njuta av den. Som Mattias sa igår så är semester och pension ganska lika för att man bara får mer att göra då än i vanliga fall... Jag undrade om tidsbegränsningen (att semestern tar slut, för som pensionär vet man ju aldrig hur mycket tid man har kvar) är en för- eller nackdel men jag minns inte vad han svarade.
Jag har kommit in på rehabliteringsvetenskapsprogrammet på universitetet här i Östersund. Det var mitt tredjehandval, det första har jag tackat nej till och till sjuksjöterskelinjen på heltid här i Östersund (förstahandsvalet var på distans med sammankomster i Dalarna) ligger jag som 54:e reserv, men jag tror att jag hoppas mest på den ändå...
Rehabliteringsvetenskapsutbildningen verkar lite lik arbetsterapeututbildningen som jag gärna hade hakat på om jag kännt att det vore ok att flytta någon annanstans, vilket jag inte tycker så då är det förstås ett + att de känns lite lika. Andra plus är att den ges här (men med sammankomster även i Sundsvall vilket inte gör något eftersom vårt hus ligger mer än halvvägs dit) så att jag förhoppningsvis får en klass där de flesta andra också bor i närheten. Det enda som egentligen gnager är att jag inte kommer att bli något annat än rehabliteringsvetare när jag är färdig... Sjuksköterska är ju åtminstone något som folk vet vad det är! Fast å andra sidan så kan en rehabliteringsvetare jobba inom lite av varje medan en sjuksköterska mest jobbar på sjukhus/hälsocentral eller äldreboende. Jag brukar inte vara en velare så jag tror att jag ska förlita mig på hoppet och att det blir till det bästa till sist!
Annars bor vi just nu mitt i ruinerna av det som en gång var vårt älskade hem. Inga gardiner, nästan inga krukväxter, inga tavlor eller skåp fulla av porslin men istället kartonger och sopsäckar överallt! Stackars Mattias som tänkte sig att "ett lass med bil och släpvagn borde räcka"! Vi har det vi gör nästa vecka, och sedan är det bara att börja om igen... Skönt att Idre väntar med semster i form av Björn Rosenström (även om vi i bästa fall bara tänkt tjuvlyssna), barnvakt, crousing, dans till Lasse Stefanz, släktmiddag, lite alkohol och ett återseende av en vän jag lärde känna för 16 år sedan!
Trist bara att Bertil inte beslöt sig för att följa med, färden hade känts lättare i hans Peugeot.
Mio mår bättre idag och vårt sista besök på babyöppet gav oss vetskapen om att han numera passerat 10-kilosgränsen, och gott kaffe förstås... På banken fick Mio sedan en svart (jag fick välja) spargris och snart kommer Anna och Kristoffer så att vi finally kan sätta i oss det sista av födelsedagstårtan!
Det blev långt det här...
Jag har kommit in på rehabliteringsvetenskapsprogrammet på universitetet här i Östersund. Det var mitt tredjehandval, det första har jag tackat nej till och till sjuksjöterskelinjen på heltid här i Östersund (förstahandsvalet var på distans med sammankomster i Dalarna) ligger jag som 54:e reserv, men jag tror att jag hoppas mest på den ändå...
Rehabliteringsvetenskapsutbildningen verkar lite lik arbetsterapeututbildningen som jag gärna hade hakat på om jag kännt att det vore ok att flytta någon annanstans, vilket jag inte tycker så då är det förstås ett + att de känns lite lika. Andra plus är att den ges här (men med sammankomster även i Sundsvall vilket inte gör något eftersom vårt hus ligger mer än halvvägs dit) så att jag förhoppningsvis får en klass där de flesta andra också bor i närheten. Det enda som egentligen gnager är att jag inte kommer att bli något annat än rehabliteringsvetare när jag är färdig... Sjuksköterska är ju åtminstone något som folk vet vad det är! Fast å andra sidan så kan en rehabliteringsvetare jobba inom lite av varje medan en sjuksköterska mest jobbar på sjukhus/hälsocentral eller äldreboende. Jag brukar inte vara en velare så jag tror att jag ska förlita mig på hoppet och att det blir till det bästa till sist!
Annars bor vi just nu mitt i ruinerna av det som en gång var vårt älskade hem. Inga gardiner, nästan inga krukväxter, inga tavlor eller skåp fulla av porslin men istället kartonger och sopsäckar överallt! Stackars Mattias som tänkte sig att "ett lass med bil och släpvagn borde räcka"! Vi har det vi gör nästa vecka, och sedan är det bara att börja om igen... Skönt att Idre väntar med semster i form av Björn Rosenström (även om vi i bästa fall bara tänkt tjuvlyssna), barnvakt, crousing, dans till Lasse Stefanz, släktmiddag, lite alkohol och ett återseende av en vän jag lärde känna för 16 år sedan!
Trist bara att Bertil inte beslöt sig för att följa med, färden hade känts lättare i hans Peugeot.
Mio mår bättre idag och vårt sista besök på babyöppet gav oss vetskapen om att han numera passerat 10-kilosgränsen, och gott kaffe förstås... På banken fick Mio sedan en svart (jag fick välja) spargris och snart kommer Anna och Kristoffer så att vi finally kan sätta i oss det sista av födelsedagstårtan!
Det blev långt det här...
Kommentarer
Trackback
