elins elegi

Jag hoppas att allt känns bra nu när ni kommit hem igen. hoppas att du är full av iver för att börja träna och se hur duktig du kan bli! klart att det kommer vara kämpigt men detta är ju din chans att förändra ditt liv! vi kommer och hälsar på imorgon, Mio och jag.

ville blogga men jag fick (kunde) inte logga in... och sedan formateringen har vi inte ens word. bara word pad... emn men...

ska se blodsband (wallander) bara mattias kommer in.

jag funderar över skillnaden mellan en sonyericsson walkman och en med "bara" mp3. frågade min bror men jag fattade inte riktigt, eller om han inte fattade. jag fick inget bra svar iaf. och klara visste inte heller.

mio har som sagt upptäckt sina fötter så när han låg i sängen och vi (men inte han) hade tänkt att han skulle sova och vi sedan kom in hade han dragit av sig 1,5 strumpor och dragit upp ena byxbenet på låret! på gläntan idag var han världens ängel också som lät mig trycka två bodys i lugn och ro medan han satt i en matstol bredvid och var nöjd! hoppas det går lika bra nästa vecka för då ska (vi) jag göra en fars-dags-tröja till mattias så om någon som känner honom läser detta - håll tyst!

nu har mattias kommit in igen!

Ni betyder mycket för mig men den enda ärliga ursäkt jag har till att jag blivit sämre på att höra av mig är att det faktiskt finns det som betyer mer.

jag har alltid velat bli en ung mamma, det vet ni, eftersom ni känner mig. I åratal gick jag och väntade på att jag skulle hitta någon som så småningom ville ha barn med mig och jag är jätteglad att det gick så fort att bli gravid när mattias väl kommit på att han också ville. sedan gick jag i nio månader och väntade och längtade på att få börja ta hand om det nya lilla livet som vi faktiskt skapat tillsammans. något större tror jag inte finns!

jag skulle kunna prata i evighet om mio och hur fantastisk jag tycker att han är men jag är rädd att tråka ut er. därför sitter jag tyst istället. jag vet inte var allt vi tidigare kunde prata om i timmar har tagit vägen för allt jag numera tänker på och pratar om kretsar på något sätt kring mio. jag vet inte om det är en fas eller något bestående men jag hoppas att jag så småningom ska bli bättre på att kombinera mitt nyvunna familjeliv med det liv jag en gång hade.

jag tror inte att någon som ännu inte har barn kan förstå hur underbart det faktiskt är och hur stor kärleken kan vara. så med all rätt förstår jag om ni blir uttråkade för det är ju för mig och mattias som han är det häftigaste som hänt. med all rätt förstår jag om ni tycker att jag blivit en tråkig "gammal" hemmafru som hellre sitter och skriver blogg när mio sover än försöker hålla kontakten som förut. men det måste få vara så.

vänner kan man aldrig få för många av sägs det, det är säkert sant men för mig är det viktigare med bra vänner än att ha mobilens telefonbok full. jag vill alltid ha er i mitt liv men den intensiva kontakt som vi en gång hade kommer nog aldrig tillbaka är jag rädd. jag hoppas att ni som mina sanna vänner har förståelse för hur jag känner. om inte annat hoppas jag att jag fortfarande är med den dag då ni själva får barn och upptäcker hur mysigt det kan vara att bara sitta och beundra, i timtal, det underverk man själv varit med och skapat. man glömmer tid och rum!

men jag glömmer aldrig er. ni är en del av det drömliv jag nu äntligen har fått!