Somliga straffar Gud med detsamma
När Viktor vaknade strax före 8 imorse tog jag det som ett tecken för att jag skulle lämna Mattias och den nyss dittagna Viktor där i sängen och istället hjälpa till med viktminskningen genom en promenad. Redan utanför dörren insåg jag att bägge bilarna under natten blivit vita av 3-4 cm nysnö men jag pulsade ändå iväg. Tänkte gå "runt byn", dvs den ena vägen ner till landsvägen och den andra upp igen men när jag gått så pass att jag kommit till det ställe där skoterleden korsar vägen så fick jag för mig att jag trots nysnön skulle följa skoterspåret över lägdorna och hem igen istället. Sagt och gjort men efter bara ett par minuter började det kräksnöa och när jag efter betydligt längre tid än vanligt tagit mig till det ställe vid skogsbrynet där man i vanliga fall ser ner till vårt hus så gjorde snön att det knappt syntes och dessutom hade jag svårt att se skoterleden och klev utanför, fastnade och ramlade. Lagom svettig och med ett stort "tyck-synd-om-mig" skrivet i pannan så kom jag till sist hem igen men jag tar det som ett tecken om att mina söndagsmorgnar i fortsättningen inte ska vigas för promenader.
Ironiskt nog så visade vågen 61,8 när jag sedan stigit ur duschen och det är det lägst hitills. För två veckor sedan, när Viktor nyligen kommit ut, smet jag in på förlossningen och tjuvvägde mig. Vägde då 66,8 men kilona bekommer mig inte egentligen utan det är snarare formen på dem... men man ska väl inte vara så otålig antar jag, det har ju som sagt bara gått två veckor. Apprå på det så har Viktor numera en stadig blick och en stadig nacke, samt en stadig stund av skönsång nattetid och om bara femtio veckor till fyller han ett. Det sköna med att ha haft en bebis tidigare är att man tar sig tid att njuta på ett annat sätt denna gång och inte bara väntar på att han ska lära sig en massa, att han kan se mig räcker fullgott för ett tag.
Om några timmar bär det av mot stan igen för den sista veckan som stadsbor och för en dejt med Sandra i eftermiddag, även om jag gissar att hon är mest intresserad av Viktor...
Ironiskt nog så visade vågen 61,8 när jag sedan stigit ur duschen och det är det lägst hitills. För två veckor sedan, när Viktor nyligen kommit ut, smet jag in på förlossningen och tjuvvägde mig. Vägde då 66,8 men kilona bekommer mig inte egentligen utan det är snarare formen på dem... men man ska väl inte vara så otålig antar jag, det har ju som sagt bara gått två veckor. Apprå på det så har Viktor numera en stadig blick och en stadig nacke, samt en stadig stund av skönsång nattetid och om bara femtio veckor till fyller han ett. Det sköna med att ha haft en bebis tidigare är att man tar sig tid att njuta på ett annat sätt denna gång och inte bara väntar på att han ska lära sig en massa, att han kan se mig räcker fullgott för ett tag.
Om några timmar bär det av mot stan igen för den sista veckan som stadsbor och för en dejt med Sandra i eftermiddag, även om jag gissar att hon är mest intresserad av Viktor...
Kommentarer
Trackback
