elins elegi

Igår var allt hopplöst. Mattias var irriterad på mig redan innan jag åkte på praktiken och därför var jag inte på topp och orkade inte göra mitt bästa där. Satt med i intressanta möten där jag fick sätta mig in i människors mer eller mindre tragiska liv, men däremellan satt jag mest tyst eller skrattade på fel ställen (kändes det som iaf). Åkte hem och kände bara att jag ville flytta, till en kommun där inte medelåldern är minst 50, där jag kan hitta ett jobb som passar min sociala pyttekompetens, där det finns jämnåriga i närheten att umgås med på fritiden, där jag skulle kunna göra något åt min fula kropp, där jag skulle kunna hitta någon bättre kille än Mattias... allt det där kändes verkligen bara hopplöst just då. Totalt bakslag. Jag städade köket utan att veta om det var för att trivas i det eller om jag helt enkelt flyttstädade. När jag till sist somnade så hade iaf de sista tårarna torkat. Han är tyvärr inte särskilt bra på att trösta, min älskade karl, annars kanske han hade kunnat rycka upp mig tidigare än så för mitt i allt elände så var jag ändå mest ledsen för att jag så gärna vill att vi ska vara lyckliga just HÄR.

Idag känns det bättre, det är ju trots allt ganska roligt att sladda omkring med bilen på oplogade vägar, både på ett visuellt plan och på riktigt. Mina pojkar är de finaste, alla tre, och nångång måste ju medelåldern sjunka och då kanske jag kommer att känna att jag passar in, men just nu är jag ganska övertygad om att min jätteintressanta praktikplats ändå inte är stället jag sedan ska söka jobb på när den dagen kommer. Så för att tänka på något annat har jag ringt till det lokala "gymmet" här idag och eftersom jag aldrig tidigare tränat (har inte tyckt att det har behövts) så hade jag fördomar om någon snobbig man där magrutorna skulle höras genom telefonlinjen men jag möttes av en trevlig kvinnoröst (med tantnamn dessutom) så efter att ha hört mig för lite ska jag nästa vecka gå dit och titta någonting. Efter igår så känns det jättebra att ha gjort något konkret, och dessutom har jag nu betat av en av punkterna på listan mot ett bättre liv!

Vill inte ha några tragiska kommentarer angående gårdagen för jag är stor nog att kunna ta konsekvenserna av mina egna handlingar (att flytta hit) och jag tänker verkligen inte ge upp efter mindre än en månad! Det var bara en sån dag då den enda glädjen var mina fina, små barn.