Finnes: tröstätande shopoholic
Misstänker att detta inlägg inte kommer att vara någon vidare bloggunderhållning...men jag är inte på humör för sånt, det är bara så.
På kortet: jag igår. De stunder jag inte försöker döva med mat (och annat ätbart) eller genom att köpa mig något nytt (kan vara till någon annan också) blir allt färre. Jag vet så väl att det i längden är ohållbart och det gör mina låga tankar ännu lägre. Försöker tänka på att mindre än två månader nu borde återstå innan jag (förhoppningsvis) blir mobil igen men att knappt kunna gå ut till bilen utan stånk och stön gör mig knappast till en bättre och sundare människa. Vad är väl ett bombhot på Lidl mot att en gravid, blek och deppig tjej i en av förorterna lider av foglossning och därför blir ännu mer blek och deppig?! Kul att det händer något, förmodligen visar det sig vara falskt larm ändå och efter vad jag hört om arbetsförhållandena i Lidl-koncernen så är det ju inte helt otänkbart att någon kännt sig riktigt missnöjd och tycker att de förtjänar lite rädsla. Synd på alla som evakuerats från sina bostäder och vad en sån här sak kostar samhället, men men... Vet inte riktigt vad jag vill få sagt egentligen så jag lägger in lite AndyWarhol-inspirerade bilder från igår istället i ett försök att lätta upp stämningen. Först Mio i sin gamla frisyr (hoppandes i sängen med tusch i handen och djupt koncentrerad framför tv:n) och sedan i sin nya (som kanske inte syns så väl på just dessa bilder dock). Jag är åter igen den i familjen med längst hår...
F-n, de sista bilderna vill inte laddas upp, det känns som att det var väldigt länge sedan jag hade medvind nu men jag hoppas kunna återkomma med det i nästa inlägg... Vet att detta kommer att vara ett av de inlägg jag i efterhand kommer önska att jag aldrig skrivit men jag orkar inte tänka på det nu. Titta på bilderna istället för jag är väl medveten om att jag iaf lyckats med något bra här i livet (och då syftar jag inte enbart på klippningen).
På kortet: jag igår. De stunder jag inte försöker döva med mat (och annat ätbart) eller genom att köpa mig något nytt (kan vara till någon annan också) blir allt färre. Jag vet så väl att det i längden är ohållbart och det gör mina låga tankar ännu lägre. Försöker tänka på att mindre än två månader nu borde återstå innan jag (förhoppningsvis) blir mobil igen men att knappt kunna gå ut till bilen utan stånk och stön gör mig knappast till en bättre och sundare människa. Vad är väl ett bombhot på Lidl mot att en gravid, blek och deppig tjej i en av förorterna lider av foglossning och därför blir ännu mer blek och deppig?! Kul att det händer något, förmodligen visar det sig vara falskt larm ändå och efter vad jag hört om arbetsförhållandena i Lidl-koncernen så är det ju inte helt otänkbart att någon kännt sig riktigt missnöjd och tycker att de förtjänar lite rädsla. Synd på alla som evakuerats från sina bostäder och vad en sån här sak kostar samhället, men men... Vet inte riktigt vad jag vill få sagt egentligen så jag lägger in lite AndyWarhol-inspirerade bilder från igår istället i ett försök att lätta upp stämningen. Först Mio i sin gamla frisyr (hoppandes i sängen med tusch i handen och djupt koncentrerad framför tv:n) och sedan i sin nya (som kanske inte syns så väl på just dessa bilder dock). Jag är åter igen den i familjen med längst hår...
F-n, de sista bilderna vill inte laddas upp, det känns som att det var väldigt länge sedan jag hade medvind nu men jag hoppas kunna återkomma med det i nästa inlägg... Vet att detta kommer att vara ett av de inlägg jag i efterhand kommer önska att jag aldrig skrivit men jag orkar inte tänka på det nu. Titta på bilderna istället för jag är väl medveten om att jag iaf lyckats med något bra här i livet (och då syftar jag inte enbart på klippningen).
Kommentarer
Postat av: Sara
Jag tyckte att det var ett roligt inlägg att läsa, gillar när andra gnäller! ;)
Trackback
