elins elegi

Har börjat inse att det faktiskt snart gått sju månader sedan vi firade vårt svaga plus med hämtpizza och ickelightad coca cola och att det därmed börjar dra ihop sig till förlossning. Har förgäves försökt logga in på familjeliv där min självskrivna förlossningsberättelse från när Mio föddes ligger, men futan resultat. Minns mest att i jämförelse med graviditeten så var den en dröm men jag har en känsla av att jag om sex veckor kommer att förbanna mig själv att jag glömt hur fruktansvärt ont det gjorde... men som det helt klart var värt och så kommer att vara även denna gång, när han väl är ute vill säga. 

Lite kortfattat så började den förlossningen på det sätt som den oinvigde tror är det enda rätta - med att vattnet gick. Vi åkte in, gjorde ett ctg (koll med mätinstrument på magen för att mäta värkarna) och fick konstaerat att värkarna var för svaga och att vi skulle komma tillbaka morgonen därpå. Vi hann bara ut så kom den första riktiga värken men vi åkte hem (efter ett snabbt stopp på Statoil där vi båda gick in och handlade fikabröd - en av oss med dyngsura byxor av fostervatten men i tron om att det inte syntes), bäddade sängen med "kisslakan" och jag konstaterade ganska snabbt att med dessa allt fler och smärtsamma värkar så skulle det inte bli särskilt mycket sömn. Tror aldrig att vi hann gå och lägga oss ens utan knappt två timmar efter att vi lämnat förlossningen så var vi där igen, trots att personalen som Mattias haft telefonkontakt med trodde att det skulle vara onödigt.
Jag fick ett förlossningsrum, lustgas och ctg:et konstaterade denna gång kraftiga och ganska täta värkar (30 sek långa och varannan minut eller nåt sånt). Efter ytterligare en stund (kvart/halvtimme, man har ju inte direkt någon tidsuppfattning i sådana lägen) blev jag för första gången undersökt och barnmorskan konsaterade förvånat att jag var helt öppen! Ytterligare en stund senare så kom krystvärkarna men det tog ett tag innan jag fattade att jag hade både ork, förstånd och förmåga till att krysta flera gånger på samma värk så efter nästan 1,5 timmars krystande kom prinsen äntligen ut (den första bilden ovan är den första som finns på honom)! Det tog ett tag innan chocken lade sig över att jag faktiskt lyckades föda ut honom. Totalt tog förlossningen mindre än sex timmar från det att vattnet gick och att den blev så intensiv var förmodligen skälet till att jag under dagen därpå svimmade vid ett flertal tillfällen då jag försökte resa mig, men trots det så hoppas jag på en lika snabb och okomplicerad förlossning denna gång. Och helst inte på julafton... eller i bilen...

Mjölkersättning för de första dygnen är inhandlat och jag har börjat på någon sorts bb-väsklista. Längtar så efter att få se vem det är som gömmer sig därinne och att få klä honom (eller henne, om de mot förmodan sett fel) i björnoverallen, sätta honom i bilstolen och ta med mig honom hem för att börja vårt liv som fyramedlemmarsfamilj! Men hur mycket jag än längtar och hur hårt han än sparkar stundvis så hoppas jag att han vill stanna kvar i mig i minst en månad till för JAG är inte färdig än (och troligtvis inte han heller)! Och julkorten är bara önskade från mig, Mattias och Mio...

Dax att dricka ur kaffet, svälja den sista tuggan snickers, packa ihop datorn och bege mig från skolans café (internet hemma har somnat för oss igen) för att hämta hem Mio från dagis och kanske lycks övertala honom om att ge magen en "prutt" eller så. Kyckling i sötsur sås och ris står på menyn och jag hoppas att 16 minuter i solariet ska ha gett mig lite mera energi för att göra något med resten av dagen.