Söndagsmorgon
Det var en mycket lyckad kväll trots både fotboll och det nyktra tillståndet - och tänk vad bra jag mår nu och vad mycket jag minns! Jag vann dessutom! Man fick tippa matchresultatet och jag gissade 2-1 till Spanien men lämnade aldrig in kupongen så det blev ingen NewHolland-fotbollströja av den anledningen, däremot fick jag en ändå eftersom inte uppslutningen bland kunder var den bästa men/och tröjorna många.
Efter fotboll och några timmar så blev det en sväng på krogen, första (och sista?) gången på Mark Twain där folk varken verkade ha mitt intresse av att dansa eller tillhöra min generation utan satt snällt vid sina bord och samtalade med folk som de förmodligen gått dit med. Kroglivet är med andra ord något jag inte sörjer att jag med småbarn inte har möjlighet att beblanda mig med särskilt ofta. Dessutom fanns där ett par tragiska tanter (åtminstone 40+) som låtsades ha roligt med varandra vid baren men hela tiden sneglade sig över axeln efter kärlek så jag och Mattias har enats om att håller vi ihop tills dess så får det bannemig hålla resten av livet med (så vi slipper stå där med ordet "desperat" tryckt i pannan)!
Vi kom efter omständigheter jag inte tänkt skriva om eftersom jag inte vill riskera att dömas för förtal, hem vid 0.30 och det känns inte alls fel nu när jag åtta timmar senare verkligen inte kan somna om.
Om två veckor vaknar vi för första gången på Gotland! I dessa regntider hoppas jag förstås att vädret där ska vara det bästa tänkbara - hela veckan! Sedan väntar fyra arbetsveckor till innan en månad av "riktig" semester innna skolan börjar igen.
Nu ska jag krypa ner och stjäla värme av min älskling! Den här helgen har för övrigt gjort oss gott och livet har börjat gå åt rätt håll igen. Bara svärisarna kommer och hämtar Emils soffa ur vårt förråd så blir det en tripp till Offerdal för vår del. Vad jag längtar efter min stora lill-Mio just nu, han som verkligen får livet att kännas helt (även om visas stunder är mer fulla av 2-årstrots än andra)!
Efter fotboll och några timmar så blev det en sväng på krogen, första (och sista?) gången på Mark Twain där folk varken verkade ha mitt intresse av att dansa eller tillhöra min generation utan satt snällt vid sina bord och samtalade med folk som de förmodligen gått dit med. Kroglivet är med andra ord något jag inte sörjer att jag med småbarn inte har möjlighet att beblanda mig med särskilt ofta. Dessutom fanns där ett par tragiska tanter (åtminstone 40+) som låtsades ha roligt med varandra vid baren men hela tiden sneglade sig över axeln efter kärlek så jag och Mattias har enats om att håller vi ihop tills dess så får det bannemig hålla resten av livet med (så vi slipper stå där med ordet "desperat" tryckt i pannan)!
Vi kom efter omständigheter jag inte tänkt skriva om eftersom jag inte vill riskera att dömas för förtal, hem vid 0.30 och det känns inte alls fel nu när jag åtta timmar senare verkligen inte kan somna om.
Om två veckor vaknar vi för första gången på Gotland! I dessa regntider hoppas jag förstås att vädret där ska vara det bästa tänkbara - hela veckan! Sedan väntar fyra arbetsveckor till innan en månad av "riktig" semester innna skolan börjar igen.
Nu ska jag krypa ner och stjäla värme av min älskling! Den här helgen har för övrigt gjort oss gott och livet har börjat gå åt rätt håll igen. Bara svärisarna kommer och hämtar Emils soffa ur vårt förråd så blir det en tripp till Offerdal för vår del. Vad jag längtar efter min stora lill-Mio just nu, han som verkligen får livet att kännas helt (även om visas stunder är mer fulla av 2-årstrots än andra)!
Kommentarer
Postat av: Sandra
Det är ju rätt det där att det inte sitter i vikten utan känslan, min känsla börjar gå åt rätt håll. Din går väl åt det motsatta, men av rätt anledning. Det är nästan så man blir sugen igen =)
Vi kan träffas i morfon. Hör av dig om tid så jag är hemma sen är det bara att komma förbi. Om du inte vill ses nån annan stans?
Postat av: Stina
Hm...känner mycket väl igen det där med tvåårstrotsen. Vissa dagar undrar man hur man ska orka... Men varje ålder har väl sin charm, och mellan varven är de ju hur underbara som helst och man längtar som en tok när man är ifrån dem. Vilken tur vi har som har våra Mio och Arvid! :o)
Trackback
