elins elegi

Precis som innan universitetets dagar startade så är jag ensam. Tid att fundera; vemod, nervositet, dåligt samvete över vänner jag inte vårdar och en undran över hur en comeback i äldrevården imorgon ska te sig med både stunder av illamående och foglossning i tid och otid.

Vet egentligen inte när "rätt" tid att blotta en graviditet är, om den ens finns, men att välja om det först ska ske för tillfälliga arbetskamrater jag ännu ej mött eller för de vänner jag vårdar så mycket sämre än jag borde men som jag iaf hoppas läser min blogg är det ett enkelt val: för de som ännu inte vet så hoppas vi iaf att Mio ska få bli storebror till jul (eller möjligtvis i januari). Jag varken orkar eller vill dra någon story om hur vi som skulle vänta med syskon tills jag pluggat färdigt någon gång i vintras började tänka om och sedan plussade lite tidigare än planerat, men ingen är lyckligare än vi! Än har varken illamåendet, foglossningen eller tröttheten kommit upp i samma nivåer som sist så vissa dagar bara väntar jag mitt ett missfall eftersom allt gick så bra sist, men ännu inga tecken så jag fortsätter förstås att hoppas på det bästa!

Så är hjärtat lättat något iaf.