elins elegi

Vill att Mattias ska ligga med handen på min mage varje sekund det kommande halvåret eller åtminstone tills underverket ligger på magen och inte längre i. Numera känns sparkarna även utanpå och det skapar samma leende varje gång, precis som när vi väntade på Mio. Mattias har också fått känna men inte igår och inte idag för jag är all alone iklädd något som en gång var ett par snyggt sittande långshorts på min älskling men numera bara bidrar till något liknande en säck potatis på mig. Tyvärr är allt passande i tvätten så jag gör det bästa av situationen och tröstäter en tidig lunch för att kanske kunna fylla ut byxorna lite mer - och inte bara runt magen för där är bristningsgränsen tyvärr redan nådd. Vecka 17 är snart passerad, ännu ingen viktuppgång men mest beror nog det på att musklerna förtvinat och de väger ju som bekant mer än fett... men det är inget klagande utan bara lite av ett konstaterande, när jag däremot närmare jul kommer att kunna förväxlas med en julgris på väg till slakt, då ska jag börja klaga. Än så länge orkar jag tänka att allt som sker kan vara för sista gången och jag är säker på att jag kommer att sakna de små sparkarna från det fantastiska som jag och Mattias än en gång skapat! Drömde föresten i natt att vi var på ultraljud och att det visade sig vara tvillingar.