elins elegi

Hoppas ingen tog illa upp av det där med facebook, idén är jättebra. Det är bara det att jag är fel typ. Jag hade aldrig någon lunar och jag har ingen msn, annat än för hotmailen. När jag nyss hade fått barn och kände mig ensam så upptäckte jag familjeliv och blev kvar men annars försöker jag dra på mig så lite cyber som möjligt. Säger jag samtidigt som jag har två bloggar igång... fast jag tröstar mig med att de mest är för min egen skull. Jag har i perioder skrivit dagbok men detta käns så mycket lättare, och att kunna lägga till bilder inte minst! Att sedan de vänner och bekanta som vill kan få ta del av mitt liv utan att behöva ses känns också befriande.

En liten summering av gårdagen.

- Eftersom Mio bara fick en halv dag på dagis så fick jag den andra halvan och fascinerades ännu en gång över vad jag har varit med och skapat. Lilla ego. Denna gång är det ett litet barn som pekar och säger "titta där" (eller åtminstone "titta dä") åt allt! Pedagogisk som jag är så svarar jag "ja, titta en lampa" eller "ja, titta en bil" men efter ett tag känner jag mig lite tjatig... Hans tal kommer nog när det vill, som allt annat.

- Jag har hittat en jättebra utklädnad till maskeraden som Anna pratat om att genomföra vid Halloween! "Vanligt men bra" var M:s ord och då syftade han både på min och sin egen outfit (vi kommer inte att vara lika, snarare motsatta stereotyper). Det blir ingen skrämselfaktor på någon av oss men efter att ha plöjt igenom hon-djävulsrollen på alla de vis så känner jag i år för något helt annat! Vad M haft i tankarna förtäljer inte historien.

- Älskling kom faktiskt hem redan vid 18.30 så med fika bänkade vi oss framför "från koja till slott" (fast det nog i M:s fall mest var fikat som var det angörande) och sedan fortsatte vi med "gynekologen i Askim" och ännu en gång fick jag scener från ett Grey´s anatomyavsnitt i tankarna där en gift man vill byta kön. Frun lämnar honom (förstås) och försöker så smått att leva vidare och dejta andra. Ganska snart kommer hon till insikt om att den enda hon vill berätta om sitt nya liv och dessa dejter för är sin bästa vän - sin man, så hon står där vid hans sida när det slutligen ironiskt nog visar sig att de kvinnliga hormonerna han ätit har gett honom bröstcancer.
Även fast jag ibland tror att jag hatar Mattias och att allt vore så mycket lättare om vi separerade så kommer jag ganska kort efter att tänka på de mängder av saker som gör honom och jag till oss och som jag skulle sakna varenda sekund. Jag vill tro att vi är för alltid och att ingenting någonsin ska få komma emellan oss två.