elins elegi

Mio vaknade med ett skratt klockan 4.45 och när han en timme senare äntligen tystnade och somnade igen så var det nästan dags för mig att gå upp. Bilen var sedan så frusen att det med nöd och näppe gick att skrapa fram hjälplig sikt på rutorna (M hade glömt stoppa i motorvärmaren). Bensinmätaren visade så nära botten som möjligt, utan att ändå riktigt vara där. Väl på tankomaten i Torvalla hade (förstås) tanklocket frusit fast i stängt läge och det äntligen gick upp var det bensinslangsmunstyckets tur. Den 95-oktaniga ville inte spotta ur sig ens en enda liten futtig droppe men efter minst tre minuter med 96-bensinen hade jag åtminstone fått i hela 0,65 liter (!) så jag gav upp, hoppades på det bästa och skyndade vidare mot dagis. Lämnade av en lite extra söt Mio inför dagens fotografering, bortprioriterade att hälsa på den nya personalen och hämtade upp Catherine nästan i tid.

Under förmiddagsfikat någongång vände det. Från att ha haft en konstant tro på att jag i nästa sekund skulle somna så insåg att jag åtminstone fattat de fyra olika varianterna av synen på sig själv i jämförelse med andra och jag började känna att "jag är OK - alla andra är OK". Ännu bättre blev det förstås av de tre nya sms:en som meddelade att datorn (äntligen) kommit (!) och att den fortfarande lite hemligt gravida kompisen undrade vid vilken vecka det började synas på mig.

Efter några timmar av installering sitter jag nu här och "lånar" av någon grannes trådlösa internet och känner mig ganska tillfreds. Stressen har jag gömt bakom tankar som "när Mattias och Mio imorgon far till Böle så har jag en hel dag på mig att ta igen allt jag borde ha läst till på torsdag" och "det är ju ändå två veckor till tentan och jag fattar ju iaf fyra saker mer än igår". Dessutom antydde dagispersonalen som jag faktiskt hälsade ordentligt på när jag hämtade, att fotona var att se fram emot!